Gottard häller upp mer kryddat vin och gnuggar tinningarna i ett naivt hopp om att det ska lindra den bultande huvudvärken. Hans fru, Selisia, har tjatat och gått på i säkert en timme nu. ”Just precis likt dig Gottard…” suckar hon bittert ”…du skulle inte kunna upptäcka fint folk om de så ställde sig på dina skitiga tår!” Den feta kvinnan var ytterst besviken på prokuratorn för att han inte genast hade identifierat det betydelsefulla sällskapets ankomst. ”Bah, den här förbannade svavelön passar dig bättre än du själv förstår, din hopplösa kluns!” fortsätter hon. ”Du har fantasi som en bit glaciär! Nu går jag och lägger mig – men i morgon är det du som ser till att våra dyrbara vänner får ett passande boende! De ska inte, jag upprepar inte, behöva genomlida ytterligare dygn på det där loppboet Junker Hildurs!”
”Vid Kastykes alla armar…” tänker Gottard för sig själv när hans fru har avlägsnat sig ”…vad gör jag nu?” Gottard hade ryktesvägen fått höra att ett märkligt sällskap ställde nyfikna frågor om svavelhandeln. Prokuratorns känsliga sinne för konspirationer gav fullt utslag – att ställa frågor på det där sättet var lika med trubbel. Slugt såg han till att bjuda in de fyra farsegels och tanken var att han skulle locka ur dem bakgrunden till deras ärende. Men som han fick svar på tal! Det visade sig att gästerna var utskickade från Akademien, en av Trakoriens mest prestigefulla och omtalade institutioner. Magicusen Kvasir Halvdansdottír och hans tre kondottiärer, var utsända för att ta reda på hur man kunde maximera svaveltillverkningen. Eller nåt. Nu kunde inte Gottard minnas riktigt exakt vad de hade sagt– så bortkollrad blev han. Fyra främlingar från Akademien, jo det var just snyggt!
Så han hade begåvat dem med ett dokument som gav sällskapet fritt tillträde till Svavelträsken och en rekommendation att tala med Sulidon Rumperlak, träskets apotekare och livmedikus. Det var först nu, många timmar senare som han insåg sitt misstag. Om nu Akademien verkligen skickade ut någon att undersöka omständigheter kring svaveltillverkningen, borde han ha blivit varskodd i förväg. Och om någon verkligen ville honom illa, skulle de se till att vara betydligt mer diskreta än vad den här gruppen var. Så, varför betedde sig de här fyra som de gjorde och vad var det de egentligen ville veta?
---
Senare samma natt bär fyra slavdrivare på en tung last. Deras arbetsledare, orchtrollet Abrelax, ligger utslängd på en improviserad bår. ”Det var det djävligaste jag sett! Kedjan bara flög som en blixt genom salen, han hade inte skuggan av en tjans!” säger en av slavdrivarna i en ton av skräckblandad förtjusning. ”Kedjor?! Pyttsan, de’ va’ väl inget jämfört me´ den där helvetesbesten som spruta´gift över hela värdshuset! Att vi inte blev uppätna kan vi tacka Etemenanki för!” menar en annan av slavdrivarna som blev minst lika imponerad av magicusen och dennes frammanade monster. Äventyrarna Ning-Ra, Kvasir, Alvarion och Leira hade helt enkelt satt sig i ordentlig respekt hos slavdrivarna.
Under den kalla färden hem till svavelträskens baracker stönar Abrelax plötsligt till på sin bår. ”Äh, den där klarar sig alltid. Han é skapt sån. Troll repar sig…sitter i köttet på´råm…inget att oroa sig för.” Slavdrivarna var vana vid att deras ledare åkte på stryk eller hamnade i bråk; han var både lättretlig och burdus. ”Men jag hoppas för deras skull att dåm ente stöter ihop me’na ensam i en gränd…” konstaterar en av slavbusarna hånfullt. ”…för då kåmmer han knappast legga fingranna imellan!” Och trots att kvällen slutade i ett så nesligt nederlag för Abrelax (varpå kvällen därmed tog slut för de törstiga slavdrivarna) så skrattar gruppen skadeglatt åt tanken på vad trollet skulle göra om oddsen var en aning mer till hans favör. Sådan inverkan har svavelträsken på sina invånare – som svavelstanken biter sig fast i skinnet försvinner också allt vad medlidande heter. Sådan lyx kan man inte unna sig i Marjuras svavelträsk, speciellt inte om man arbetar som slavdrivare under orchtrollet Abrelax.
Fortsättning följer.
torsdag 2 april 2009
söndag 22 mars 2009
"Mayhem in Arhem", del ett
Sagans hjältar når efter en enahanda och långsam seglats äntligen fram till Arhem den 15:e Giren (september). Med överraskande häftighet gör den stickiga stanken från svavelträsken sin närvaro påmind. Ningra (human fighter 5) Leira (elven rogue 5) Kvasir (human wizard 5) och Alvarion (elven ranger 5) stiger iland bland soldater, straffångar, prostituerade och ystra handelsmän. Arhem ger ett motsägelsefullt intryck: på den norra sidan ligger slitna och skabbiga träbaracker där buttra och eländiga marjurer håller till medan den södra sidan utgörs av en påfallande ung byggnation med garnisonen som juvelen i kronan. Ärrade trakoriska soldater övervakar med bistra miner den nya lasten straffångar som ska skaffa det Trakoriska riket nya, sköna rikedomar. Men priset är högt, inte många överlever det fasansfulla värvet ute i träsken.
Ningra, Leira, Kvasir och Alvarion kommer så småningom till värdshuset Junker Hildurs och lär känna Shulaban, mångsysslare med dubbeltunga, Miritti värdshusvärdens unga sköna dotter och Robur Rödvad med kamrat Gistacki. Den senare visade sig vara en lika skicklig brottare som feg krigare efter att ha gått tvekamp mot Ningra, vilken till allmänt hån och nöje enkelt avfärdade kraftmannen från Soblak.
Efter att ha ställt frågor på tullhuset, hos rådshuset och bland andra handelsmän under den följande dagen, pekar alla indicier på att svavel har försvunnit, men säkrare bevis behövs. Leira hyr ett enkelt hus hos marjurerna och varpå hon skapar nyfikenhet och viss uppståndelse hos den fattiga marjuriska befolkningen.
Efterforskningarnas preliminära resultat pekar mot Svavelträsken samtidigt som Alvarion undersöker fattighuset och sjukstugan. Dessa visar sig vara verksamhet bekostad av Shaguliterna, en obehaglig nekromantikersekt med ett förflutet på Trinsmyra.
Trakoriska riket, i all sin girighet, har tillåtit sekten att bedriva viss verksamhet på Marjura under det att de ”...icke utföra experimenter eller vivisektioná på gode Trakoriske männer!". Men kvurer och vissa olyckliga slavar forslas upp till Dymramassiven i norr för att aldrig mer ses. Alvarion efterfrågar Malek Mangus, Shaguliternas ambassadör i Arhem, men den senare verkar vara en upptagen och svårfångad man.
Den andra dagen i Arhem får Leira syn på apotekaren Sulidon Rumperlak. Han är till en början kärv och sur, men efter ett ljusskyggt erbjudande om framtida drogaffärer gör den nyfikne och drogberoende apotekaren upp med sällskapet om att ses en mörk natt strax utanför svavelträsken.
När den andra kvällen randas ser man fram mot Junker Hildurs skummande öl och kryddiga grillspett, då en världsfrämmande varelse klampar in på värdshuset och bryskt vräker omkull barden Moska. ”A-aldrig mer pinande harposträngar, fatta’ru det!” vrålar orchtrollet Abrelax innan trollet inser att han har publik. Han vänder sig långsamt om och stirrar mot hjältarna. ”Och va’faen glor ni på?!” utbrister trollet i föraktfull ton så att saliven sprutar ur hans snedvuxna käft.
Fortsättning följer.
Ningra, Leira, Kvasir och Alvarion kommer så småningom till värdshuset Junker Hildurs och lär känna Shulaban, mångsysslare med dubbeltunga, Miritti värdshusvärdens unga sköna dotter och Robur Rödvad med kamrat Gistacki. Den senare visade sig vara en lika skicklig brottare som feg krigare efter att ha gått tvekamp mot Ningra, vilken till allmänt hån och nöje enkelt avfärdade kraftmannen från Soblak.
Efter att ha ställt frågor på tullhuset, hos rådshuset och bland andra handelsmän under den följande dagen, pekar alla indicier på att svavel har försvunnit, men säkrare bevis behövs. Leira hyr ett enkelt hus hos marjurerna och varpå hon skapar nyfikenhet och viss uppståndelse hos den fattiga marjuriska befolkningen.
Efterforskningarnas preliminära resultat pekar mot Svavelträsken samtidigt som Alvarion undersöker fattighuset och sjukstugan. Dessa visar sig vara verksamhet bekostad av Shaguliterna, en obehaglig nekromantikersekt med ett förflutet på Trinsmyra.
Trakoriska riket, i all sin girighet, har tillåtit sekten att bedriva viss verksamhet på Marjura under det att de ”...icke utföra experimenter eller vivisektioná på gode Trakoriske männer!". Men kvurer och vissa olyckliga slavar forslas upp till Dymramassiven i norr för att aldrig mer ses. Alvarion efterfrågar Malek Mangus, Shaguliternas ambassadör i Arhem, men den senare verkar vara en upptagen och svårfångad man.
Den andra dagen i Arhem får Leira syn på apotekaren Sulidon Rumperlak. Han är till en början kärv och sur, men efter ett ljusskyggt erbjudande om framtida drogaffärer gör den nyfikne och drogberoende apotekaren upp med sällskapet om att ses en mörk natt strax utanför svavelträsken.
När den andra kvällen randas ser man fram mot Junker Hildurs skummande öl och kryddiga grillspett, då en världsfrämmande varelse klampar in på värdshuset och bryskt vräker omkull barden Moska. ”A-aldrig mer pinande harposträngar, fatta’ru det!” vrålar orchtrollet Abrelax innan trollet inser att han har publik. Han vänder sig långsamt om och stirrar mot hjältarna. ”Och va’faen glor ni på?!” utbrister trollet i föraktfull ton så att saliven sprutar ur hans snedvuxna käft.
Fortsättning följer.
onsdag 11 mars 2009
Arbatrog ger ett uppdrag
I de ångande baden någonstans i Tricilve får Arbatrog en efterlängtad massage. Slavinnan ställer pliktskyldigt några inställsamma frågor som Arbatrog mer än gärna utvecklar på sitt egocentriska vis.
"Ja, det har varit ansträngande...Lucah försvann för att inte ses mer. Jag misstänker att Tricilves gränder har tagit hand om honom!" Ett rungande skratt fortplantar sig mellan de kakelbeklädda väggarna. Tricilve är staden för den som älskar sig själv–helt i gudinnan Kastykes smak. Den som inte ser sig om vid rätt tillfälle riskerar alltid att få en dolk i ryggen.
"Men nu verkar det hela har löst sig! Jag har lyckats övertyga några desperata kondottiärer att åka upp till Marjura. De borde komma fram nästa vecka, faktiskt." Arbatrog makar på sig medan slavinnan gnider in dyra oljor med exotiskt ursprung.
"En kvinnlig spejare och spion vid namn Leira, en lika religiöst förvirrad som förtvivlad gnompräst som kallas Frans och slutligen en märklig krigare som lystrar till namnet Ning. Han lär slåss med en ruskig bespikad kedja." Arbatrog drar ihop ögonbrynen och ser en aning bekymrad ut. "Tja, jag vet inte om de kommer att lyckas. Det var en...sällsam skara, minst sagt. Men jag gav dem mycket tydliga instruktioner!" Nu sprack hans ansikte upp i ett leende medan han fortsatte: "De ska fara upp till Marjura för att skaffa fram bevis för att Herr Gottard har misslyckats med sitt uppdrag att garantera säkerheten kring svavelexporten! Ha–de där ankorna hade visst något riktigt gott att sälja ändå!"
Slavinnan tog då mod till sig att fråga hur gruppen skulle lyckas skaffa sådana bevis?
"Ja, det kan ju vara knepigt, men jag rådde de till att–i all försiktighet förstås–fråga ut tullarn, företrädaren för handelshuset Shakello och slutligen det märkliga orchtrollet Abrelax. Han arbetar ju i svavelträsken och vet nog mer än hans dumbligande min vill säga! Men egentligen spelar det ingen roll vem de frågar, det är alldeles uppenbart att någon smugglar svavel, det gäller bara att bevisa att så sker! Och när jag presenterar dessa graverande bevis för Gottards tarvliga misskötsel, lär jag ha en helt annan position att förhandla med dem! Gnid in lite mer salva och visa att du är värdig att tjäna som slavinna hos en blivande Primus Prokurator! Haha!"
I de ångande baden får Arbatrog mer av mirakelkrämen som gör hans hud mjuk och len. Sjok av ångor driver förbi dem i det varma badhuset. Långt, långt därifrån seglar samtidigt tre tappra äventyrare mot en osäker framtid i en kall och bister värld. Långt från mjukgörande krämer och varma bad.
"Ja, det har varit ansträngande...Lucah försvann för att inte ses mer. Jag misstänker att Tricilves gränder har tagit hand om honom!" Ett rungande skratt fortplantar sig mellan de kakelbeklädda väggarna. Tricilve är staden för den som älskar sig själv–helt i gudinnan Kastykes smak. Den som inte ser sig om vid rätt tillfälle riskerar alltid att få en dolk i ryggen.
"Men nu verkar det hela har löst sig! Jag har lyckats övertyga några desperata kondottiärer att åka upp till Marjura. De borde komma fram nästa vecka, faktiskt." Arbatrog makar på sig medan slavinnan gnider in dyra oljor med exotiskt ursprung.
"En kvinnlig spejare och spion vid namn Leira, en lika religiöst förvirrad som förtvivlad gnompräst som kallas Frans och slutligen en märklig krigare som lystrar till namnet Ning. Han lär slåss med en ruskig bespikad kedja." Arbatrog drar ihop ögonbrynen och ser en aning bekymrad ut. "Tja, jag vet inte om de kommer att lyckas. Det var en...sällsam skara, minst sagt. Men jag gav dem mycket tydliga instruktioner!" Nu sprack hans ansikte upp i ett leende medan han fortsatte: "De ska fara upp till Marjura för att skaffa fram bevis för att Herr Gottard har misslyckats med sitt uppdrag att garantera säkerheten kring svavelexporten! Ha–de där ankorna hade visst något riktigt gott att sälja ändå!"
Slavinnan tog då mod till sig att fråga hur gruppen skulle lyckas skaffa sådana bevis?
"Ja, det kan ju vara knepigt, men jag rådde de till att–i all försiktighet förstås–fråga ut tullarn, företrädaren för handelshuset Shakello och slutligen det märkliga orchtrollet Abrelax. Han arbetar ju i svavelträsken och vet nog mer än hans dumbligande min vill säga! Men egentligen spelar det ingen roll vem de frågar, det är alldeles uppenbart att någon smugglar svavel, det gäller bara att bevisa att så sker! Och när jag presenterar dessa graverande bevis för Gottards tarvliga misskötsel, lär jag ha en helt annan position att förhandla med dem! Gnid in lite mer salva och visa att du är värdig att tjäna som slavinna hos en blivande Primus Prokurator! Haha!"
I de ångande baden får Arbatrog mer av mirakelkrämen som gör hans hud mjuk och len. Sjok av ångor driver förbi dem i det varma badhuset. Långt, långt därifrån seglar samtidigt tre tappra äventyrare mot en osäker framtid i en kall och bister värld. Långt från mjukgörande krämer och varma bad.
måndag 23 juni 2008
Arbatrog grymme och Famarallah Ankhandlaren
Arbatrog vinkade till sig en av tiggarna samtidigt som ankorna hällde upp mer vin i hans glas. De var såå ivriga att få komma till stånd, att få saken avklarad, att nå en uppgörelse. Den muskulösa köpmannen lät tålamodet segra och ankorna utrymme att pladdra vidare.
"Vi är helt säkra på att någon, eller några försnillar svavel! Och denna någon använda detta för eget bruk! Ni kan tänka er, bröt en av de andra ankorna in, hurusom detta göder en enskild individ på, fruktar jag att säga, hela Trakoriens bekostnad!"
Ankorna var andfådda av den spelade förskräckelse de kände inför detta hederslösa beteende, trots att detta nog var mer regel än undantga i alla andra affärer i Trakorien. Men Arbatrog visade stort prov på tålamod och lät ankorna fortsätta.
"Om man kunde, så att säga, hitta bevis, för vem som...försnillar...detta svavel, kan man kanske tänka sig att herr Gottard kanske, kommer...behöva åtnjuta viss, hur ska vi säga...kritik?"
Planen var lika knipslug som enkel. Någon tog undan svavel för egen vinning. Herr Gottard av Melse vägrade att erkänna detta i kommunikationen med Bodaken- och nu hade förstås någon smart jävel insett att om man kunde anklaga Gottard för misskötsel av Marjurakolonin, skulle denna plats som 'Primus Prokurator å Marjuri Marker' snart kunna bli ledig. Ledig, så att Arbatrog skulle kunna få den. Arbatrogs pris var alltså platsen som Gottard just nu hade. Och ankorna ville, så att säga, 'få en del av handlen med svavlet'...
"Om bara en vecka avseglar en konvoj med sju-åtta kavareller mot Marjura. Vi föreslår att ni hyr in ett antal kämpar som ska söka reda på svaret om Svavlet!"
Arbatrog avundades inte den stackars Gottard uppgiften att sköta kolonin på Marjura. Alls icke!
Men...Arbatrog hade goda kontakter som sa att det fanns så mycket annat på Marjura som kunde ge honom mer än en överfylld kista. Plus den lilla smickrande detaljen att han nog skulle kunna bli adlig på kuppen!
"De måste kunna sköta saken diskret, förstås! De måste undersöka alla som har med svavelhandeln att göra!"
Arbatrog hade, från stjärnskådarnas skrå, nämligen fått höra att den som behärskade Marjura, skulle få en närmast oinskränkt makt i den kommande framtiden! En alldeles, alldels speciell position kunde denna lycklige person vänta sig! Hur ljuvt smaka icke mutans och tortyrens visa, i skötsel av den händige?
"De måste förstå hur de ska förhandla med olika personer på Marjuri Land, det kan vara farligt där..."
Ankorna pladdrade på, men Arbatrog hade bestämt sig sedan länge. Han skulle dra i några tåtar, diskutera med de som endast av talet kunde ändra ståndpunkt, pina en och annan och låta guldet övertyga resten. Snart skulle Bodaken ställa sig bakom beslutet att söka svaret på svavellasternas förminskande. Och av en märklig slump förmodligen låta just honom, Arbatrog, ta över efter den där olycklige Gottard... Nu gällde bara att hita fyra-fem starka, smidiga, skickliga och diskreta männer som kunde hitta ryktenas källa och ge honom det han ville ha.
"Då tackar vi för oss och ber Kastyke se över ert hus, dyre Arbatrog! Tills vi ses igen, farväl"
---
Så, långt senare, insåg Arbatrog att han missat att fråga om något. Vem faen hade skvallrat för ankorna? Trots ymnigt vindrickande somnade Arbatrog med bultande huvudvärk. Marjura var kanske ändå fel kort att satsa på? Äsch, nu var det ändå försent, saker och ting hade redan satts i rörelse. Om Kastyke stod honom bi, skulle det ordna sig. Här gällde det att 'älska sig själv' så gott det gick...
"Vi är helt säkra på att någon, eller några försnillar svavel! Och denna någon använda detta för eget bruk! Ni kan tänka er, bröt en av de andra ankorna in, hurusom detta göder en enskild individ på, fruktar jag att säga, hela Trakoriens bekostnad!"
Ankorna var andfådda av den spelade förskräckelse de kände inför detta hederslösa beteende, trots att detta nog var mer regel än undantga i alla andra affärer i Trakorien. Men Arbatrog visade stort prov på tålamod och lät ankorna fortsätta.
"Om man kunde, så att säga, hitta bevis, för vem som...försnillar...detta svavel, kan man kanske tänka sig att herr Gottard kanske, kommer...behöva åtnjuta viss, hur ska vi säga...kritik?"
Planen var lika knipslug som enkel. Någon tog undan svavel för egen vinning. Herr Gottard av Melse vägrade att erkänna detta i kommunikationen med Bodaken- och nu hade förstås någon smart jävel insett att om man kunde anklaga Gottard för misskötsel av Marjurakolonin, skulle denna plats som 'Primus Prokurator å Marjuri Marker' snart kunna bli ledig. Ledig, så att Arbatrog skulle kunna få den. Arbatrogs pris var alltså platsen som Gottard just nu hade. Och ankorna ville, så att säga, 'få en del av handlen med svavlet'...
"Om bara en vecka avseglar en konvoj med sju-åtta kavareller mot Marjura. Vi föreslår att ni hyr in ett antal kämpar som ska söka reda på svaret om Svavlet!"
Arbatrog avundades inte den stackars Gottard uppgiften att sköta kolonin på Marjura. Alls icke!
Men...Arbatrog hade goda kontakter som sa att det fanns så mycket annat på Marjura som kunde ge honom mer än en överfylld kista. Plus den lilla smickrande detaljen att han nog skulle kunna bli adlig på kuppen!
"De måste kunna sköta saken diskret, förstås! De måste undersöka alla som har med svavelhandeln att göra!"
Arbatrog hade, från stjärnskådarnas skrå, nämligen fått höra att den som behärskade Marjura, skulle få en närmast oinskränkt makt i den kommande framtiden! En alldeles, alldels speciell position kunde denna lycklige person vänta sig! Hur ljuvt smaka icke mutans och tortyrens visa, i skötsel av den händige?
"De måste förstå hur de ska förhandla med olika personer på Marjuri Land, det kan vara farligt där..."
Ankorna pladdrade på, men Arbatrog hade bestämt sig sedan länge. Han skulle dra i några tåtar, diskutera med de som endast av talet kunde ändra ståndpunkt, pina en och annan och låta guldet övertyga resten. Snart skulle Bodaken ställa sig bakom beslutet att söka svaret på svavellasternas förminskande. Och av en märklig slump förmodligen låta just honom, Arbatrog, ta över efter den där olycklige Gottard... Nu gällde bara att hita fyra-fem starka, smidiga, skickliga och diskreta männer som kunde hitta ryktenas källa och ge honom det han ville ha.
"Då tackar vi för oss och ber Kastyke se över ert hus, dyre Arbatrog! Tills vi ses igen, farväl"
---
Så, långt senare, insåg Arbatrog att han missat att fråga om något. Vem faen hade skvallrat för ankorna? Trots ymnigt vindrickande somnade Arbatrog med bultande huvudvärk. Marjura var kanske ändå fel kort att satsa på? Äsch, nu var det ändå försent, saker och ting hade redan satts i rörelse. Om Kastyke stod honom bi, skulle det ordna sig. Här gällde det att 'älska sig själv' så gott det gick...
Åter till Svavelvintern
Jag söker mig långsamt och osäkert fram genom den svarta sanden i de oändliga grå hallarna. Endast ett litet fånigt vaxljus lyser min väg genom mörkret. Jag försöker orientera mig efter tidigare resor men sökandet verkar hopplöst. Bastanta pelare och tomrum är allt jag hittar. Men! Precis i den stund som jag börjar fingra på den magiska pryttel som ska ta mig hem, hör jag plötsligt ett svagt stönande.
"Vänta- vänta, jag är snart hos dig. Tålamod! För Kmordas skull..."
Jag höjer ljuset och utbrister förvånat:
"Perrima? Vad gör DU här? Du är ju skadad...ska du inte vara återställd? Det är väl först i den sista delen som du..."
Hon avbryter mig bryskt:
"Spara dina okunniga ord till dina spelare och lyssna på mig! Du behärskar ännu inte dimensionsresorna som du tror...jag är varken död eller levande här i 'hallarna'...bry dig inte om vad som syns- tänk mer och bliga mindre, langockerskalle. Ska du starta ytterligare en berättelse om 'Svavelvintern`?
Jag känner mig pinsamt påmind om mina tidigare misslyckanden och försöker döja min skamsenhet med ett förhastat svar:
"Javisst! Nu är fyra-fem spelare redo att..."
Perrimas röst låter som en mycket gammal vis person när hon snabbt flikar in:
"Vilka blir det denna gång? Isimund?" Hon är ljuvligt skön, Perrima, lättklädd och bister som rimfrosten. Oåtkomlig. För alltid?
"Tyvärr inte Isimund..." svarar jag och tittar ner på mina fötter medan rodnanden tilltar:
"...han är nog förlorad för alltid, men bastardfursten från Magilre Lucah da Zoehe ska ta med sig några och söka svaret på den försvinnande svavellasten!"
"Jaja, det är allmänt känt. Därför ska jag hjälpa dig. " Efter att ha spottat blod i sanden fortsätter hon dämpat:
"Om du går rakt framåt så lång tid som det tar för pälsödlan att slita en kvurer i stycken, och strax därpå går mot det håll varifrån en kall vind blåser, kommer du få se mötet mellan Arbatrog grymme och Famarallah Ankhandlaren. Det de tvenne dryftar kommer du ha nytta av att känna till!"
Jag häpnas över Perrimas hjälpsamhet- hon har hittills alltid haft en egen agenda som knappast har låtit sig störas av mina fåniga 'spelerier' (som hon kallar dem).
Jag vinkar klumpigt mot Perrima, men hon ler bara överlägset mot mig och går sin väg. När hennes gestalt inte längre syns i mörkret hör jag hennes röst en sista gång:
"Det där löftet du gav dina spelare...glöm det! Svavelvintern skonar ingen bara för att du försöker göra gyckel åt spelarna. Tro inte att Blatifagus eller Trodax har glömt! Ingen glömmer de tidigare historierna! Ingen...!"
"Vänta- vänta, jag är snart hos dig. Tålamod! För Kmordas skull..."
Jag höjer ljuset och utbrister förvånat:
"Perrima? Vad gör DU här? Du är ju skadad...ska du inte vara återställd? Det är väl först i den sista delen som du..."
Hon avbryter mig bryskt:
"Spara dina okunniga ord till dina spelare och lyssna på mig! Du behärskar ännu inte dimensionsresorna som du tror...jag är varken död eller levande här i 'hallarna'...bry dig inte om vad som syns- tänk mer och bliga mindre, langockerskalle. Ska du starta ytterligare en berättelse om 'Svavelvintern`?
Jag känner mig pinsamt påmind om mina tidigare misslyckanden och försöker döja min skamsenhet med ett förhastat svar:
"Javisst! Nu är fyra-fem spelare redo att..."
Perrimas röst låter som en mycket gammal vis person när hon snabbt flikar in:
"Vilka blir det denna gång? Isimund?" Hon är ljuvligt skön, Perrima, lättklädd och bister som rimfrosten. Oåtkomlig. För alltid?
"Tyvärr inte Isimund..." svarar jag och tittar ner på mina fötter medan rodnanden tilltar:
"...han är nog förlorad för alltid, men bastardfursten från Magilre Lucah da Zoehe ska ta med sig några och söka svaret på den försvinnande svavellasten!"
"Jaja, det är allmänt känt. Därför ska jag hjälpa dig. " Efter att ha spottat blod i sanden fortsätter hon dämpat:
"Om du går rakt framåt så lång tid som det tar för pälsödlan att slita en kvurer i stycken, och strax därpå går mot det håll varifrån en kall vind blåser, kommer du få se mötet mellan Arbatrog grymme och Famarallah Ankhandlaren. Det de tvenne dryftar kommer du ha nytta av att känna till!"
Jag häpnas över Perrimas hjälpsamhet- hon har hittills alltid haft en egen agenda som knappast har låtit sig störas av mina fåniga 'spelerier' (som hon kallar dem).
Jag vinkar klumpigt mot Perrima, men hon ler bara överlägset mot mig och går sin väg. När hennes gestalt inte längre syns i mörkret hör jag hennes röst en sista gång:
"Det där löftet du gav dina spelare...glöm det! Svavelvintern skonar ingen bara för att du försöker göra gyckel åt spelarna. Tro inte att Blatifagus eller Trodax har glömt! Ingen glömmer de tidigare historierna! Ingen...!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)